stekarnaa

Några bra ordspråk...


tugga korven innan du sväljer den

nära skjuter ingen bäver

Borta bra men mormor är bäst

Ropa aldrig hej hopp innan du har kommit över bokhyllan

Ät inte papper innan nån annan

kasta inte bajs i glashus

Släck lampan när du gör ett toabesök 

Litet djur, 13-17 cm långt, 80-110 g tungt, med cylindrisk kropp som är täckt av en vacker mörk päls och med spetsig nos. Ögonen är mycket små och öronen saknar ytteröra. Nosen slutar med ett långsmalt tryne som bärs upp av ett speciellt ben. Nosen är ett fint känselorgan som inte används till grävandet. Framfötterna är väl utformade för grävning, med tår som är försedda med kraftiga klor och förenade med ett membran som når nästan ända fram till klorna. Tårna är också förstärkta med ett specialben. Bakbenen har en utväxt som också gör att det går lättare att gräva.

Biologi [redigera]

Mullvaden finns i alla tempererade områden i Europa, Asien och Nordamerika.

Den är ett ensamlevande djur som lever helt och hållet nere i de underjordiska gångarna som den gräver ut. Här finner den också sin föda, som består av andra jordlevande djur: daggmaskar (80%), larver, insekter, näbbmöss, sniglar etc.

Den kan bli 4-6 år gammal.

Den kan se, men kan inte urskilja rörelser, vilket gör den mycket sårbar ovan jord. Den hör bra. Den har mycket kraftiga tänder och kan dra ut en mask ur jorden även om denna har flera centimeters fäste. Det taktila sinnet är mycket välutvecklat, med särskilda känselhår på nosen, framfötterna och bakfötterna. Den har också ett särskilt känselorgan längst ut i nosen.

Fortplantningen äger normalt rum en gång per år och resulterar i en kull på 4-6 ungar. Dräktighetstiden är 4 veckor och ungarna diar ungefär 6 veckor. Efter två månader lämnar de unga boet. De tar då ofta vägen ovan jord, och blir därmed ett lätt byte för rovdjur.

Mullvaden lever i ett komplext system av gångar, djupa (15-25 cm) gångar som är ganska permanenta och ytligare (några få centimeter) gångar som är tillfälliga. De ytliga gångarna används för att söka mat och för att hitta partner. Mullvadshögarna bildas där mullvaden skyfflar ut jord i änden på en gång. Boet är i allmänhet en enkel utvidgning av en av de djupa gångarna och en miljö där den kan upprätthålla acceptabel temperatur. Ytan som mullvaden genomletar i jakt på sin föda varierar mellan 600 och 900 kvadratmeter.

Europeisk mullvad [redigera]

Europeisk mullvad eller vanlig mullvad (Talpa europaea) är svartblåaktig eller svartgråaktig, undantagsvis också vit eller gulaktig. Kroppslängden är 13-15 cm och svanslängden 2,5 cm. Dess utbredningsområde sträcker sig över Europa till Altai och Japan. I Sverige förekommer den inom hela Götaland och norrut t. o. m. Södermanland. Den bor med förkärlek på slättmark, i fruktbara trakter. Dock saknas den ej fullständigt i bergstrakter. Den föredrar ängar, trädgårdar och skogar framför sandiga ställen.

Mullvaden för ett fullständigt underjordiskt liv. Sin närvaro ger mullvaden till känna genom att kasta upp ständigt nya jordhögar, som visar utsträckningen av dess jaktområde och utgörs av den jord som avlägsnats ur de vågräta gångar som den grävt. På grund av sin mycket stora aptit (den äter dagligen en kvantitet föda, som utgör omkr. 150% av dess egen kroppsvikt) måste den ständigt förstora de ytligt liggande gångarna.

Hannen och honan har skilda bon. Med hjälp av sina starka nackmuskler och de skovellika händerna river den sönder jordklumparna och kastar dem bakom sig med utomordentlig snabbhet. I gångarna rör sig mullvaden mycket fort. Mullvaden simmar också ganska bra. Dess huvudföda utgörs av daggmaskar och insektlarver. Dessutom äter den också snäckor, diverse insekter, grodor samt smärre kräldjur och däggdjur. Vid bytets uppsökande vägleds mullvaden av sitt synnerligen starkt utvecklade luktsinne. Även dess hörsel är förträfflig. Mullvadarna är osällskapliga och kämpar ofta med varandra. Under vintern ligger djuret inte i dvala, varför det hos oss då måste uppsöka sin föda på större djup. Honan föder 3-7 ungar, som vid födseln är nakna, blinda och inte större än en bondböna, så att de hör till de mest hjälplösa bland däggdjurens ungar. Eftersom de redan från första början ådagalägger samma lysande aptit som de vuxna, tillväxer de dock snabbt.

Bläckfiskar

Bläckfiskar är de största ryggradslösa djuren på jorden. Dom kan väga ända upptill 2 ton och kan ha över 10 meter långa armar. Dom största bläckfiskarna kan ha 40 cm stora ögon. En bläckfisk har ungefär 8-10 armar som är försedda med kraftiga sugkoppar. Armarna använder de för att fånga in sina byten. I munnen finns en kraftig näbb som de äter fiskar och kräftdjur med. Krabborna angrips alltid bakifrån, och bläckfisken simmar lugnt mot bytet med armarna samlade om tentaklerna. När krabban är inom räckhåll slungas tentaklerna otroligt snabbt mot den, och den dras tillbaka till armarna som suger fast den. Bytet förs till munnen och bläckfisken biter med sina näbbliknande käkar. Från bläckfiskens salivkörtlar utsöndras ett bedövande gift som går in genom såret från bettet. Om krabban lyckas nypa bläckfisken i armarna, släpps krabban omedelbart och undkommer. Bläckfisken kan också simma över sanden och spruta en vattenstråle mot den. Om en räka flyr upp, sträcker bläckfisken blixtsnabbt ut sina tentakler och fattar tag i räkan. Bläckfisken kan också ligga halvt nedgrävd i sand och lura på bytet. Ögonens placering ger nästan 360° synvinkel. Vid fara sprutar en ut en mörk vätska - bläcket. I skydd av detta kan bläckfisken fly. På bläckfiskens undersida finns mantelhålan, som bl.a. innehåller gälarna. I hålans öppning sitter ett trattliknande kort rör. Vid normal andning släpps vattnet ut genom hela mantelhålans öppning. Det kan också pressas ut genom röret med hjälp av kraftiga muskelsammandragningar i mantelhålans vägg. Den resulterande kraftiga vattenstrålen använder bläckfisken för att förflytta sig snabbt, med jetdrift. Genom att rikta röret kan den styra rörelseriktningen. Denna förflyttning används vid jakt eller då bläckfisken störs. Normalt förflyttar den sig simmande med fenor och armar. Bläckfiskar andas med gälar. Åttaarmade och tioarmade bläckfiskar har bara ett par gälar. Gälarna är fjäderformade utskott som finns inne i en hålighet som kallas mantelhålan. De syns alltså inte utifrån. Bläckfiskarna andas genom att först utvidga mantelhålans volym med hjälp av muskler så att friskt vatten sugs in. Sedan pressas det "använda" syrgasfattiga vattnet ut ur mantelhålan med hjälp av andra muskler som trycker ihop hålan. Utandningen har en andra viktig funktion. Fortplantningen sker genom att en tentakel ombildas så att hanen lägger in en behållare med spermier i honan och hon i sin tur fäster dom befruktade äggen på ett hårt underlag alternativt låter äggen driva runt i en slemklump. Individerna i dom flesta arter dör strax efter fortplantningen. Det är typiskt för bläckfiskarna att hamna på en restaurang i grekland där dom blir friterade och lagda på en tallrik med olika saker till t.ex. ris , och sedan ner i någons mage.

Vi får till skolan tillsammans vi visste inte riktigt vart bild salen var men vi hittade direkt men det  var nog därför att vi såg klassen hahaha :P På bilden skulle vi göra nån bokstavs grejsimojs som var väldigt dryg  :) Våran bild lärare är Marienne våran mentor. Sen hade vi svenska oc då satt vi bara och pratade sen hade vi lunch och då lärde vi känna nåra andra i våran klass dom värkar vara schysta :D Och vi har hittat STEKARN NR 1 Han stekte sönder han hade en skin jacka och stekar brillor (pilot brillor) Han steeeekteeeee!! vi ska försök få en bild på han efter skolan så skulle vi hämta våra cyklar och då välte Tove några cyklar och en av dom var Majas :) Sen for vi hem och skrev detta stekiga inlägg. I går bakade vi en kaka den blev as bra kanske ni får receptet :P Men hejdå hare bra !